Kurage är lika smittsamt som rädsla

Civilkurage, eller att bryta normer och våga ta risker för att hjälpa en okänd, blir allt viktigare i en tid som färgas av främlingsrädsla och social oro. Enligt civilkurageforskaren Brian Palmer är det de verklighetsnära berättelserna som kan göra oss modigare.

Mod. Betyder det avsaknad av rädsla? Nej, de flesta tycker att Lille Skutt är modigare än Bamse: att göra något trots att en är rädd kräver större mod än att göra något om en saknar rädsla. Om vi nu tvunget ska mäta vilket mod som är störst. Men vilket slags mod är då civilkurage? Går det att träna sig i civilkurage? Kan civilkurage bli en norm istället för ”sköt dig själv och skit i andra-normen”, som ofta råder idag? Finns det något sätt att öka det kollektiva modet?

Brian Palmer är författare och civilkurageforskare vid Uppsala universitet och har precis kommit tillbaka till Stockholm efter att ha pratat om civilkurage i Seoul och Busan. Han förklarar att forskarna har hittat vissa gemensamma nämnare hos människor som tog risker för att rädda judar under andra världskriget och alltså utförde modiga handlingar som hjälpte någon utanför den närmsta kretsen.

– Att ha träffat och lärt känna människor från andra kulturer eller livsåskådningar än ens egen redan i barndomen är en av faktorerna som utmärker sig, säger Brian. En stark personlig övertygelse, sekulär eller religiös, är också en gemensam nämnare, liksom att ha föräldrar och skolpersonal som inte tycker att lydnad är så viktigt. Dessutom är den övervägande delen av dessa människor kvinnor, ett resultat som också syns tydligt idag när det till exempel gäller organdonation till okända.

På frågan om huruvida civilkurage går att träna upp svarar Brian ett snabbt och tveklöst ja. Det går. Och på frågan om det också kallas civilkurage när människor gör något som i andras ögon verkar ont men som fungerar enligt dessa människors strävan och mål – även då är svaret ja.

Vissa människor verkar ha stort mod och beslutsamhet. Andra önskar att de hade det, och vill gärna träna upp förmågan att snabbt kunna agera i en uppkommen situation. De flesta av oss befinner sig vid olika tillfällen på en varierad skala mellan dessa parametrar. Men den tredje gruppen då?

Hur når vi dem som inte verkar ha någon längtan efter förändring? Inte de rädda, inte de tvivlande eller tvekande, utan de likgiltiga? Brian svarar med ett enda ord: berättelser.

– Om berättelserna är sanna eller fiktiva spelar mindre roll. Sagor, böcker, filmer, tavlor, serier, dikter, sånger, föreställningar, samtal på bussen, sociala medier, fikarastprat, brev, sms, teckningar, tillkännagivanden, protesttåg, godnattsånger, dokumentärer, fantasier. Vi påverkas av allt.

Brians eget intresse för civilkurage startade med en berättelse han som student läste i New York Times. Den handlade om en aktivist som organiserade ursprungsbefolkning i Brasilien för att hjälpa dem ur förtryck, men som blev mördad av markägarna. Brian skrev hans namn på en lapp som han fäste på väggen i sitt studentrum. Så småningom hamnade fler namn på lappen, och när Brian år 1986 gick sitt sista år på Harvard skrev han dit Olof Palme. Brian berättar också om Sophie Scholl, student i Tyskland som under tidigt 1940-tal protesterade mot Hitler och som 21-åring fängslades och avrättades tillsammans med sin bror. I en enkät gjord för tio år sedan, där vanliga tyskar intervjuats om vem som var den största tysken genom tiderna, svarade människor just Sophie Scholl. Hon rankades högre än Bach, Beethoven och Einstein. Brians forskning handlar bland annat om risktagandet, priset för det och den högaktning dessa människor ibland möter.

Elaine Scarry, professor på Harvard med tortyr och kärnvapen som specialområden, är idag en av Brians förebilder. I sin essä “The Difficulty of Imagining Other Persons” skriver hon att förmågan att åsamka andra lidande beror på svårigheten i att förstå att andra människor existerar lika mycket som vi själva gör. Men genom detaljerade berättelser i litteratur, film och teater kan vi gradvis öka förståelsen för varandra och därmed motverka rasism, negativa stereotyper och destruktiva normsystem. Brian kommer tillbaka till berättelsens betydelse genom hela vårt samtal. – Det finns ingen genväg, säger han, det handlar om detaljer och dramaturgi, att lära känna en verklig person som gjort ett verkligt val. Förebilder kan inspirera oss till egna val som förbättrar också någon annans liv.

Berättandet kan förändra samhället från att ofta lyda under normen ”sköt dig själv och skit i andra” till en civilkuragenorm där det är naturligt att hjälpa andra. Brian tycker att civilkurage och vår omsorg om varandra borde vara ett skolämne med lika stor dignitet och schematid som matematik, eftersom det handlar om vilket slags samhälle vi vill ha i framtiden. För dem som inte befinner sig i utbildningssystemet behövs folkbildningskampanjer och en nyhetsrapportering som möter människor som vågat stå upp för något viktigt.

Text av Malin Aghed för Caminomagasin. Läs hela artikeln här.

Läs mer om Brians forskning på hans hemsida.

Sammanfattning till kunskapsbasen

  • Genom detaljerade berättelser i litteratur, film och teater kan vi gradvis öka förståelsen för varandra och därmed motverka rasism och negativa stereotyper.
  • Civilkurage går att träna upp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *